# 48: Times New Viking - Present The Paisley Reich (2007)

Det var alltid något särskilt med Times New Viking. Något som gastar om att detta är rockhistoria in the making. Något som placerar dem bredvid de andra rockjättarna, redan vid deras första triumferande steg i denna värld. Vi börjar med tydlig fakta: gruppen är från Columbus, Ohio, och bildades 2004. Året därpå återupprättade undergroundlegendaren Tom Lax sin gamla Siltbreeze-etikett (Guided by Voices, The Terminals, Thomas Jefferson Slave Apartments, V-3, och, framför allt, The Dead C och deras Harsh 70s Reality) för att ge ut Times New Vikings debut-LP - bara en sådan sak!  

Det vore lätt att ställa denna debut, Dig Yourself, bredvid de andra Times New Viking-skivorna och finna att dess brister syns mycket tydligt, men det ska jag inte göra. För även som ett självständigt verk är Dig Yourself en besvikelse; med undantag för ett fåtal lovande ögonblick - "Skull vs. Wizard", "Lion and Oil", som i mina öron alltid låtit lite som The Fall's "Deer Park", samt den upplyftande "We Got Rocket" - saknar LP:n riktning och mål, och många låtar står bara och stampar på ett tunt barréackord, och gör inte mycket annat.

Efter detta skulle det dröja två år innan uppföljaren, Present The Paisley Reich, släpptes. Det som slår mig med Present, är hur den så omedelbart träder fram med en stil, ett sound, ett artistiskt uttryck i sig. Visst, redan på Dig Yourself fanns några av de estetiska detaljer som utgör en så essentiell del av bandet: låttitlarna (ja, jag nämnde ju "Skull vs. Wizard"), den ungdomliga kompromisslösheten i texterna, DIY-dragen. Men det är först på Present The Paisley Reich som de slås samman, i ett populärmusikaliskt hantverk, och på riktigt skapar ett koncept. Här tar Times New Viking första steget mot att bli en skev, bildad popmaskin.

I ett drag av genial idérikedom insåg någon att det vore en häftig grej att låta sångtexterna pryda LP:ns B-sida - skivan är ändå endast 16 minuter lång, och fyller bara en sida av vinylen. För ett tag sen satte jag mig för första gången och följde med i dessa texter medan jag lät skivan spela i podden. Jag hade aldrig förut lagt särskilt mycket uppmärksamhet på den mörka sida som finns i bandets texter, någonstans under instrumentens sprak. Present The Paisley Reich är på inget sätt en deppig skiva, men starkt märkt av en ganska mörk världssyn. Vad bandet i intervjuer beskrivit som "romantisk nihilism" manifesteras här, skulle man kunna säga. Det finns en tydlig koppling till hippieromantik, och en massa ungdomlig naivitet, men samtidigt något som tyder på en högre, mer omfattande medvetenhet - kanske är Times New Viking något på spåret?

Bandets yttranden på denna front visar sig dock i slutändan vara alltför tvetydiga och spretiga för att bilda någon slags enhetlig idé. Men det är ändå spännande att se något mycket starkt ligga under dessa mestadels oskyldiga slogans för kärlek och ungdom ("fuck books, love your daughters" hör till de mest minnesvärda; de har blivit ännu fler över de två senaste skivorna). Just dessa mörka övertoner förser bandets sånger med en mycket särskilt slagkraftighet; det har aldrig låtit mer övertygande med en rad som "I don't want to die in this city alone" än här, och vad som i vanliga fall skulle avfärdas som ett uttryck för ungdomlig ängslan blir nu till ännu en i raden av kraftfulla slogans.

Och så till musiken. Present The Paisley Reich visar vilka skickliga låtskrivare Times New Viking är. "Teenage Lust!", den riktiga ledsången här, är kanske bandets mest grandiosa ögonblick så här långt. "New Times, New Hope" ger oss en inblick i gitarristen Jared Philips' särskilda bemästrande av sitt instrument; tonerna ryter och gastar, halvvägs mellan musikalisk harmoni och rundgång, till synes alltid redo att öka tempot och hoppa i förväg. "Ladders" låter en envis vers för bara en enstaka gång gå in i en poppig refräng. 

Som jag tidigare nämnt, är skivan endast 16 minuter lång, och flera sånger är över på knappt 90 sekunder. Detta får de två minuterna av "New Times, New Hope" att kännas som en smärre evighet. "Love Your Daughters" är den enda sång som faktiskt tillåts sträckas ut längre än vad dess musikaliska tema kräver; 3 och en halv minut av ett lössläppt band som bara håller igång, nästan - vågar jag säga det? - jammandes. Ibland önskar jag att Times New Viking skulle tillåta sig själva att lägga de korta, brinnande popmästerverken åt sidan, och faktiskt göra en LP med långa, strukturellt komplicerade sånger.

Det känns som att lyssnarna kollektivt träffas av ett tillintetgörande skämt, när bandet sen följer upp "Love Your Daughters" med "Allegory Gets Me Hot", knappt 60 sekunder av speedad indierock som rundar av Present The Paisley Reich på ett abrupt sätt. Denna spretiga, studsande koda klär Present alldeles utmärkt, och bidrar ytterligare till ett energiskt, långsamt brinnande helhetsintryck.

Om Times New Viking nu är så majestätiska som deras musikaliska vägval utlovar, och de faktiskt stegar rakt över rockhistorien i en alldeles egen koreografi, så utgör Present The Paisley Reich ett mycket viktigt delmål i bandets resa. Inte bara som ett bevis på bandets mognad, och som födelsen av ett alldeles eget uttryck, utan också som en behövlig påminnelse om rockmusikens verkliga storhet - möjligheten att rycka med oss i eufori, och att kunna göra det om och om igen, i olika klädnader och sammanhang, vilka aldrig slutar att förvåna; denna gång i form av en trio twenty-somethings från Columbus, Ohio som kastar oss popsånger klädda i en tjock, upprörande, rytande, mycket svårlyssnad, euforisk ljudmassa som för det mesta lär ge folk huvudverk. Å, rockmusik, hur underliga äro icke dina svängar och avstick...

# 49: Laura Nyro - Eli and the Thirteenth Confession (1968)

Jag finner det ibland svårt att förklara vad som är så bra med Eli and the Thirteenth Confession. Men det är egentligen inte så krångligt; innovativa sånger med tempobyten, enormt snygga och delikata arrangemang och så en sprakande, självlysande, självsäker, euforisk och vis Laura Nyro med sin stämma över allt detta. Av alla kvinnliga singer-songwriters som etablerade sig under 60-talets slut, så föredrar jag Nyro framför alla andra. Och det säger ju ganska mycket; det är i konkurrens med artister som Joni Mitchell och Carole King.

Inledande ”Luckie” och ”Sweet Blindness” sätter fart på det hela direkt. Båda sångerna innehåller de temposkiften som, framför allt i och med Eli and the Thirteenth Confession, kom att bli Laura Nyros trademark. Här kompar hon sig själv i refrängerna med fantasifulla bakgrundsstämmor. ”Poverty Train” är djupare, känslofullare; sången får en uppenbart att tänka på Nina Simone. Det finns här också ett särskilt driv – då den akustiska gitarren tillsammans med rytmen för sången framåt - som får ”Poverty Train” att låta likt något som Gil Scott-Heron kunde ha skrivit. Tvärtflöjten som plötsligt dyker upp förstärker Strata East-vibbarna.

Eli and the Thirteenth Confession fångar på ett utmärkt sätt den speciella känslan som göds i andra singer-songwriteralster från sent 60-tal och tidigt 70-tal; Randy Newmans Sail Away och Good Old Boys, hans vän Harry Nilssons Schmilsson Nilsson, eller förut nämnda Mitchells Blue och Kings Tapestry. Det är en livlig, vibrerande summering av inte bara Laura Nyro, men hela det musikaliska sjuttiotalets början.

Laura Nyros influens på dagens populärmusik kan inte underskattas. Man kan höra henne i artister som Rickie Lee Jones, Amy Whinehouse, Norah Jones, Feist och vår egen Jenny Wilson. Bob Dylan, Elvis Costello och Elton John är bland dem som har visat sin uppskattning till Nyro. Hennes sånger lever vidare i coverversioner av andra artister – The 5th Dimension gjorde som bekant bl.a. ”Stoned Soul Picnic”, ”Sweet Blindness” och ”Save The Country”; Three Dog Night sjöng ”Eli’s Coming”, och Peter, Paul & Mary tolkade ”And When I Die”. Musiken från hennes ”storhetsperiod” – skivorna New York Tendaberry, en stämningsfull stadshyllning, just Eli, samt Christmas and the Beads of Sweat, men också hennes omstridda framträdande på Monterey Pop Festival – fortsätter att få musikvärlden att häpna. De dokumenterar en artiste i sina bästa dagar, nyfiken, kreativ, springandes omkring som ett barn i ett försök att åstadkomma något nytt och oväntat bakom nästa taktstreck. Den musikaliska nyfikenheten märks allra tydligast på Eli – jag har tidigare nämnt de många taktbyterna, de nyskapande arrangemangen, körstämmorna, växlandet mellan intensivt och lugnt – allt en sprudlande resa i eufori och sång- och spelglädje.

# 50: R.E.M. - Murmur (1983)

RE.M.s debutalbum Murmur hyser en tilldragande, mörk energi. Här är de än så länge bara fyra artschoolstudenter från Athens, Georgia, med endast en lovande debutsingel och en EP i bagaget. De är på väg ut i världen, och världen vet inte vad som väntar. De är oslagbara. Michael Stipes texter är redan väl utvecklade, och de äger fortfarande de anspråkslösa och poetiska kvalitéer som gradvis försvann allt eftersom R.E.M. blev större och större. På Murmur är Stipes lyrik ofta så kryptisk att jag inte ens vill göra ett försök att förstå vad han menar.

Sångerna är fyllda av energi, fart, entusiasm - allt det där jag vill ha i ett rockband. ”Moral Kiosk” etablerar kaos i verserna, och släpper in all melodi i världen under refrängen. Peter Bucks gitarrspel har kanske aldrig varit bättre än här. Det gäller för hela skivan. Hans drivande spel förgyller ”Catapult” och ”Sitting Still”. I ”9-9” låter gitarren metallisk, rivig, nästan Gang of Four-aktigt postpunkig. Akustiska gitarrer fyller på sina ställen sånger som ”We Walk”, ”Laughing” och ”Talk About The Passion”. Sanningen är den att hela bandet är på topp. På EP:n ”Chronic Town” låter de aggresiva och målmedvetna, medan Murmurs uppföljare Reckoning känns mer försiktig, som en Feelies-platta. Men här är de någonstans mittemellan.

Jag gillar även R.E.M.s senare material, som Green och Automatic For The People. Men ingendera håller lika hög standard eller har för den delen lika starkt, drivet låtmaterial som Murmur.