# 49: Laura Nyro - Eli and the Thirteenth Confession (1968)

Jag finner det ibland svårt att förklara vad som är så bra med Eli and the Thirteenth Confession. Men det är egentligen inte så krångligt; innovativa sånger med tempobyten, enormt snygga och delikata arrangemang och så en sprakande, självlysande, självsäker, euforisk och vis Laura Nyro med sin stämma över allt detta. Av alla kvinnliga singer-songwriters som etablerade sig under 60-talets slut, så föredrar jag Nyro framför alla andra. Och det säger ju ganska mycket; det är i konkurrens med artister som Joni Mitchell och Carole King.

Inledande ”Luckie” och ”Sweet Blindness” sätter fart på det hela direkt. Båda sångerna innehåller de temposkiften som, framför allt i och med Eli and the Thirteenth Confession, kom att bli Laura Nyros trademark. Här kompar hon sig själv i refrängerna med fantasifulla bakgrundsstämmor. ”Poverty Train” är djupare, känslofullare; sången får en uppenbart att tänka på Nina Simone. Det finns här också ett särskilt driv – då den akustiska gitarren tillsammans med rytmen för sången framåt - som får ”Poverty Train” att låta likt något som Gil Scott-Heron kunde ha skrivit. Tvärtflöjten som plötsligt dyker upp förstärker Strata East-vibbarna.

Eli and the Thirteenth Confession fångar på ett utmärkt sätt den speciella känslan som göds i andra singer-songwriteralster från sent 60-tal och tidigt 70-tal; Randy Newmans Sail Away och Good Old Boys, hans vän Harry Nilssons Schmilsson Nilsson, eller förut nämnda Mitchells Blue och Kings Tapestry. Det är en livlig, vibrerande summering av inte bara Laura Nyro, men hela det musikaliska sjuttiotalets början.

Laura Nyros influens på dagens populärmusik kan inte underskattas. Man kan höra henne i artister som Rickie Lee Jones, Amy Whinehouse, Norah Jones, Feist och vår egen Jenny Wilson. Bob Dylan, Elvis Costello och Elton John är bland dem som har visat sin uppskattning till Nyro. Hennes sånger lever vidare i coverversioner av andra artister – The 5th Dimension gjorde som bekant bl.a. ”Stoned Soul Picnic”, ”Sweet Blindness” och ”Save The Country”; Three Dog Night sjöng ”Eli’s Coming”, och Peter, Paul & Mary tolkade ”And When I Die”. Musiken från hennes ”storhetsperiod” – skivorna New York Tendaberry, en stämningsfull stadshyllning, just Eli, samt Christmas and the Beads of Sweat, men också hennes omstridda framträdande på Monterey Pop Festival – fortsätter att få musikvärlden att häpna. De dokumenterar en artiste i sina bästa dagar, nyfiken, kreativ, springandes omkring som ett barn i ett försök att åstadkomma något nytt och oväntat bakom nästa taktstreck. Den musikaliska nyfikenheten märks allra tydligast på Eli – jag har tidigare nämnt de många taktbyterna, de nyskapande arrangemangen, körstämmorna, växlandet mellan intensivt och lugnt – allt en sprudlande resa i eufori och sång- och spelglädje.