RE.M.s debutalbum Murmur hyser en tilldragande, mörk energi. Här är de än så länge bara fyra artschoolstudenter från Athens, Georgia, med endast en lovande debutsingel och en EP i bagaget. De är på väg ut i världen, och världen vet inte vad som väntar. De är oslagbara. Michael Stipes texter är redan väl utvecklade, och de äger fortfarande de anspråkslösa och poetiska kvalitéer som gradvis försvann allt eftersom R.E.M. blev större och större. På Murmur är Stipes lyrik ofta så kryptisk att jag inte ens vill göra ett försök att förstå vad han menar.
Sångerna är fyllda av energi, fart, entusiasm - allt det där jag vill ha i ett rockband. ”Moral Kiosk” etablerar kaos i verserna, och släpper in all melodi i världen under refrängen. Peter Bucks gitarrspel har kanske aldrig varit bättre än här. Det gäller för hela skivan. Hans drivande spel förgyller ”Catapult” och ”Sitting Still”. I ”9-9” låter gitarren metallisk, rivig, nästan Gang of Four-aktigt postpunkig. Akustiska gitarrer fyller på sina ställen sånger som ”We Walk”, ”Laughing” och ”Talk About The Passion”. Sanningen är den att hela bandet är på topp. På EP:n ”Chronic Town” låter de aggresiva och målmedvetna, medan Murmurs uppföljare Reckoning känns mer försiktig, som en Feelies-platta. Men här är de någonstans mittemellan.
Jag gillar även R.E.M.s senare material, som Green och Automatic For The People. Men ingendera håller lika hög standard eller har för den delen lika starkt, drivet låtmaterial som Murmur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar